Pirr och förväntan inför ett modigt år

Så här inför att januari ska börja på riktigt känner jag mig ungefär lika pirrig och förväntansfull som jag kände mig när jag var liten natten innan vi skulle iväg på någon resa. Januari innehåller en massa, massa spännande saker. Jag hade lite glömt bort det på mitt degiga jullov. Nu är batterierna väl överfyllda och redo för att tömmas, vilket verkligen inte kommer bli ett problem den här våren. I något skede var min "spontanitetssjäl" lite orolig inför 2012. Allt verkar så klart och planerat att jag nästan blev rädd, men det kan väl bara leda till att en massa oplanerade saker sker. Vi håller tummarna för bra sådana. I själva verket ser jag sjukt mycket framemot året. Jag vet att jag högst antagligen ofta kommer att sitta i bibban och känna hopplöshet, samtidigt vet jag att jag också kommer att uppleva en massa och stå inför olika utmaningar. First one up är Tunisien och demokratiprojekt om typ en vecka, allt på franska, iiik. Jag tror Evas slogan blir mitt ledord det här året, byter bara ut Finland mot Sandra. En modig Sandra!

Nu gäller det  att få sömn och inte missa bussen till huvudstaden imorgon. Lättare sagt än gjort när dygnsrytmen är helt upp och ner.
05.01.2012 kl. 01:48

Jag håller med Herman

Jag gottar mig i reseprogram och kunde inte hålla med Herman Lindqvist mer när han svarade på frågan: Hur kommer det sig att du bor i Paris? i Resebyråns Parisavsnitt.

 "Ja-a var skulle man annars bo? Vi vill helst bo här, här finns allt som vi vill ha. Det ligger bra på europakartan, allt ligger nära till, det är en verbal kultur, man pratar med varandra, man går inte omkring och blänger som i Sverige" (Går hur bra som helst att byta ut till Finland)

Saknar fina Paris så mycket. Det finns så många för mig utforskade platser och pärlor där, även om jag tillbringat ganska mycket tid i staden. Jag upprepar: jag vill bo i Paris, inte för alltid, men en tid. Jag vill också bo på Ile Saint-Louis i centrala Paris som Herman, fast ett kollektiv i Montmartre skulle också passa bra. Drömmer om att leva det lugna franska livet mitt i en hektisk stad som har allt. Jag blir aldrig stressad i Paris, förutom när man verkligen inte vill missa tåget till Rennes och missberäknat hur länge det tar att ta sig genom alla metrotunnlar och byten för att komma till Gare Montparnasse. Fast egentligen behöver det inte vara lugnt heller, men jag vill kunna sitta på uteservering och café hur mycket jag vill. 

Ibland glömmer jag att drömma och det är då jag mår dåligt. Man behöver drömmar och sen är det bara att börja jobba på att uppfylla dem. Jag har inte en dröm utan flera. Egentligen vill jag inte alls resa till Frankrike nu, jag vill ju bo där och resa till andra ställen. Det finns så många platser och kulturer jag skulle vilja se och uppleva. Jag vill ju också jobba i Gèneve och jag har alltid velat jobba i Bryssel, vilket ju nu faktiskt blir verklighet. Dessutom finns det en timme bort en kusinsoffa att krascha på i Paris, inte alls så pjåkigt, inte alls.
30.12.2011 kl. 02:42

To blogga or not?

Jag är plötsligt ganska flitigt att uppdatera den här icke-existerande bloggen. Orsaken stavas mer tid och dåligt minne. Funderar allvarligt på att börja blogga igen. Igår när jag inte kunde sova läste jag den här bloggen. Det var ett fruktansvärt dåligt knep för att bota sömnproblemet men en trevlig insikt om att det är ganska roligt att läsa som sina egna bravader och tankar. Jag startade ju bloggen för mig själv, för att plita ner och bevara minnen från Frankrike. Det var ett bra drag. När jag läser bloggen nu kan jag exakt minnas vad vi gjort, hur jag kände och vad jag tänkte. Samtidigt som det är underhållande tar det även väldigt sjukt att läsa, eftersom jag saknar så många och mycket. Samtidigt finns det ju en massa här att minnas som borde egentligen få exakt lika mycket uppmärksamhet. Hm, måste fundera lite, men kanske jag för min egen skull börjar blogga om vardagsbravader igen, eller så skriver jag bara en egen privat dagbok, the old style. 

Dagens bravad:
Fyra dagar innan deadline vill man inte sätta på datorn och inse att den inte fungerar och konstatera att de där dropbox skulle kanske varit en god idé i alla fall. Till all tur räddade humac mig från dator- och stressdöden. Säkerhetskopior och drop box next!
05.12.2011 kl. 19:15

Franska, tu me manques!

Har man inte finska vänner att hänga i bibban med är det ju tur att franska sådana dyker upp och underhåller både en själv och ens franska. Märker hur mycket jag saknar att tala franska.

Skrivresultat sedan senaste uppdatering: noll vettiga meningar, men har hittat två användbara källor. Nu skulle det bara gälla att få ner nåt plitat också.
01.12.2011 kl. 18:23

Livet som kandidat

I måndags började mitt liv som kandidat (finally), politcies kandidat. Idag hämtade jag mitt betyg och har firat med att hänga på bibban och skriva klart magisteruppsatsens resultatdel. Alltså hurja vad intressant, det finns så mycket att forska vidare i när det kommer till kvinnors politiska representation i Afrika att jag för en stund övervägde att skippa jullovet för att skriva gradu istället. Återfick till all tur relativt snabbt bättre vetande. Jag ska nog ha jullov, men förstås först om några veckor, innan de blir de både uppsatspresentation, tent, seminarium om kvinnor och politik i Berlin, några julfester och massor med glögg.

Så, det var den skrivpausen. Det dumma med Åbo och bibban är att det finns så få människor jag känner som hänger här, dvs. ingen att hänga på kaffepaus med. Istället blev det nu bloggande, så himla osocialt och tråkigt.
01.12.2011 kl. 16:02

Stay tuned...

...för den här bloggen blir SandraenBruxelles från och med september. Visst gillade jag känslan av inte veta vad jag gör i höst också, men känslan av att flytta till Bryssel och jobba slår nog den med hästlängder. Finland, november mörkret, abstinensen till kontinenten och gradun känns så mycket trevligare nu.
18.11.2011 kl. 16:28

Märkliga saknad

Tänk att man alltid ska sakna nåt och nån så att man inte fullt ut kan njuta av en situation* man egentligen tycker om och vill kunna njuta av. Ibland går det bara inte. Lite så känner jag just nu av många olika orsaker. Det finns så många och mycket att sakna.


*syftar då inte på situationen att jag en söndag sitter och skriver magisteruppsats eftersom jag inte hunnit skriva ett ord på hela veckan.


P.s. Jag tyckte det var en riktig rolig slaget efter 12 debut. Det finns säkert någonstans på arenan om man vill lyssna. Själv är jag en alltför oerfaren radiopratare att jag inte vill lyssna på min röst och mig själv, jag säger liksom liksom tusen miljoner gånger.
16.10.2011 kl. 13:30

Napp

Vega nappade och mig kan ni höra debattera jämställdhet och könskvotering tillsammans med Wille Rydman, ordförande för Samlingspartiets ungdomsförbund, i slaget efter tolv på fredag.
12.10.2011 kl. 17:42

Jämställdhet och kvotering

Jag har liksom väldigt mycket förbättra saker och ting motivation just nu. Jag kan inte sitta stilla så jag skrev en insändare om vår ojämställda arbetsmarknad. Den kan man läsa här, (t.o.m. på repeat). Jag vill liksom ha lite mer diskussion och action, får se om någon nappar.

I Frankrike har man i år lagstiftat om könskvotering. I Frankrike tror man att vi är så himla mycket mer jämställda här i Finland och inte har några problem längre. Det tror vi själva också. Det finns en sån där "vii har det tillräckligt bra så sluta gnäll om det där nu" mentalitet. Vi kan ju bli bättre, så gnäll på säger jag. Eller egentligen tycker jag ju inte det är gnäll.
09.10.2011 kl. 22:16

No vamos de compras

Jag har börjat läsa spanska. Det trodde jag inte skulle ske. Så trött på språk som jag var för ett år sedan. När jag tänker på det så här i efterhand, var nog förra hösten språkmässigt väldigt tung. Självförtroendet var verkligen inte på topp och jag sade då att jag tänker aldrig någonsin lära mig ett språk till. Sen kom jag över den där magiska gränsen med min franska och fick en massa inspiration att lära mig ytterligare fler språk. Insåg att jag kanske inte är ett så hopplöst fall som jag inbillade mig. Valet föll på spanskan och här sitter jag nu med min uppsats och sju minuter till deadline.  Rubriken har jag skrivit, vamos de compras (Vi går och shoppar), sen tar motivationen slut. Jag vill skriva om hur jag väljer att inte shoppa. Hur jag noga överväger vad jag köper och köper helst second hand. Kvalitet fram om kvantitet och att jag inte vill bidra till all slit och släng konsumtion. Hur det samtidigt som studerande är svårt att alltid leva enligt sina ideal, eftersom ekologiska och hållbara varor bara inte går in i budgeten alla gånger. Men ja, ni kan ju förstå att mina spanska kunskaper inte på nära håll räcker till för att skriva om det här. Så får väl skriva om hur jag går och shoppa för att jag verkligen behöver en ny kjol även om jag redan har tio stycken kjolar i mitt klädskåp.

Och där rök deadlinen...
06.10.2011 kl. 00:00

Fastnade

Min plan att gå tidigt till sängs för att i morgon orka fara på morgonlänk, studera och sen åka till huvudstaden för att umgås verkar inte gå så bra nu. Jag fastnade på internet med mina framtidsplaner. Har googlat volontärjobb och praktikplatser. Jag vill bara få nåt intressant jobb nu,nu,nu och sticka iväg. Jag vill till Afrika. Jag vill testa mig själv om jag trivs med att jobba med utvecklingsfrågor. Teoretiskt så trivs jag oerhört med att studera det, men vill testa mig själv om jag klarar av att jobba med de frågorna helt i praktiken också. Jag tror nämligen inte att man kan jobba med såna  frågor om man inte börjar från gräsrötterna. Så jag vill gräsrotsjobba i Afrika typ nu, för det finns ju en chans att jag sen inte alls tycker om det. Men först ska jag skriva en gradu om Afrika, fast det känns lite felsvängt.

Det här har nu tydligen blivit en blogg om Sandras framtid. Sandraenfrance, ja så skulle nog också min framtid kunna se ut. Kollade faktiskt också på en praktikplats i Paris.

Jag påminner mig själv flitigt om att också försöka leva lite i nuet. Just nu är jag grym på det här med framtid och glömmer dagen. För dagarna här i fortet i Åbo är inte heller alls pjåkiga, förutsatt att jag hinner vara hemma. Det har inte gått så bra nu senaste veckan. Åbo + Sandra är med andra ord sig likt, kalendern svämmar över, men steg närmare en examen kommer jag varje dag.

Go'natt! I morgon mot huvudstaden. Åbo är som bäst när man med jämna mellanrum får ta paus och åka till stan*.



*och nu himlar alla där hemma (alt här i Åbo också) med ögonen. Ja, jag kallar Hfors för stan. Skulle jag inte ha kurser som håller mig i Åbo skulle jag bo i stan.
24.09.2011 kl. 01:03

Möjligheternas framtid

Jag samlar inspiration och energi. Det går faktiskt riktigt bra. Jag har kommit framtill att jag älskar det faktum att jag inte alls vet var jag är och vad jag gör om ett år. Jag älskar denna känsla av osäkerhet och samtidigt möjlighet att göra precis vad jag vill. Jag ska så utnyttja det. Jag ska inte låta farhågor som "tänk om det inte blir som jag vill", "tänk om jag fastnar i något jag inte vill" påverka mig. Jag vet vad jag vill och jobbar mot att förverkliga det. Det känns underbart.

Lika underbart känns det att fortfarande strosa omkring hemma i pyjamas och titta på regnet utanför. Det stör mig inte alls. Dessutom är jag rätt produktiv.
06.09.2011 kl. 12:24

I jakt på inspiration

Jag googlar flygbiljetter. Inte för att jag har tid att åka någonstans före möjligtvis slutet på november, men det känns bättre så här, även om det också leder till ännu mer irritation över hur långt borta Finland är. Egentligen borde jag packa. Det är bara så himla tråkigt här just nu. På något vis föreställer jag mig att de blir bättre bara jag kommer till Åbo. Jag hoppas det är en korrekt föreställning. Jag ska väl inte klaga heller. Jag tillbringade ju faktiskt just underbara veckor i Grekland och det är ju faktiskt imorgon jag ska flytta, och jag ska ju faktiskt på ett intressant seminarium* på torsdag där bl.a. Ahtisaari ska tala. Jag har faktiskt länge sett framemot att få lyssna på honom. Sen ska jag ju faktiskt hela nästa vecka hänga med utisar i Åbo. Jag måste nog söka fram den där inspirationen nu. Det här är inte alls likt mig och jag trivs inte i den här sinnesstämningen alls.

På tal om Grekland tycker jag faktiskt Finland skämmer ut sig lite internationellt. Vi ska väl också dela jämlikt på ansvaret. Vi är medlem i EMU och det medlemskapet medför också ansvar. Jag gillar inte alls den nationalistiska utvecklingen i Finland.


*eller symposium som det så fint heter
23.08.2011 kl. 12:29

Post-Erasmus är här på riktigt

Nu kommer den, nu kommer den riktiga post-Erasmus depressionen, kombinerat med post-sommar och post-Greklands veckor. Jag riktigt känner hur den springer på mig och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den. Hela sommaren gick som en dans. Jag älskade att vara i Finland. Jag älskade vår sommar, som ju var helt fantastiskt fin. Jag älskade att träffa alla mina vänner jag saknat hela året och familjen. Jag uppskattade verkligen närheten till dem. Hela tiden fanns dock saknaden där. Jag saknade mitt Frankrike, mina människor och mitt liv där.

Hela sommaren visste jag att jag skulle till Grekland. Jag skulle snart träffa  tre för mig viktiga personer ur min Erasmusfamilj. Nu är jag hemma igen efter helt underbara veckor. Jag vet inte när jag träffar dem igen. Vi vet inte exakt när vi alla nästa gång kan vara på samma plats. Det känns hemskt. Det känns svårt att acceptera att livet och verkligheten separerar oss.

Jag grubblar på hur jag ska kombinera allt. Jag vill inte falla tillbaka till det gamla vanliga. Jag vill inte acceptera att det är över och nu går allt tillbaka till det normala. Jag vet inte vad som är det normala längre. Jag känner att jag har förändrats och utvecklats det här året. Jag har lärt mig massor om mig själv och jag har utvecklat sådana sidor jag ville utveckla. Mycket tack vare möten med människor från olika kulturer. Jag har lärt mig att hantera saker och ting på nya sätt. Jag känner mig som en mer öppen och ärlig människa, speciellt gentemot mig själv men också andra. Vi har varit så otroligt ärliga och nära varandra i min Ersmusfamilj. Vi har tagit och givit av varandra. Vi har varit så otroligt lika och på samma gång så himla olika.

Men min filosofi är ju att livet är vad du gör det till, så det är väl bara att leva utifrån det. Man skapar ju sin egen verklighet och sitt normala liv. Ibland känns det dock som att viljan och livet inte alltid samarbetar, eller att jag själv har lite för många viljor som innebär lite för många olika platser på samma gång. För visst ser jag framemot att vara i Finland det här året också. Jag har en massa roliga projekt framför mig och om en vecka flyttar jag äntligen till mitt hem. Äntligen en fast punkt. Dessutom kommer vi med alla mina syskon för första gången på sex år bo i samma stad, ja t.o.m. i samma kvarter. Jag ska ta ut allt jag kan ur mitt sista studieår och som tur är ju världen inte så himla stor sist och slutligen. Det går flygplan varje dag om saknaden blir för stor. Det känns bara lite svårt att tänka så här just nu, men jag försöker.
18.08.2011 kl. 14:58

Jag åkte ju frivilligt och jag kunde komma hem igen

Jag jobbar varje dag med människors vars högsta önskan just nu är att få en trygg och säker plats här i Finland, att få ett positivt svar till en trygg framtid. Människor som lever på en skör tråd, vilken de själva inte har någon makt över. När dessa människor frågar av mig hur det var i Frankrike känner jag att jag inte kan svara ärligt. Jag kan inte svara att det var så skönt att vara borta från Finland en tid, att jag vill utomlands igen och rabbla upp alla mina tusen möjligheter, drömmar och planer. Jag har ju en möjlighet att förverkliga dem om jag vill för jag råkade ju ha turen att födas i Finland. Jag valde själv att lämna mitt land och jag kunde återvända precis när jag ville. Samtidigt är det ju mitt arbete att se till att dessa människor inte förlorar sina drömmar, glömmer sin identitet och tappar sin tro på livet och rättvisan. Världen är orättvis, men jag har en stark tro på att den har en kapacitet att bli lite mer rättvis om vi alla hjälper till. Själv googlar jag vidare på volontärarbete. Jag gillar att jobba multikulturellt. Nu känner jag att det är dags att själv ta steget ut och jobba utanför min egen kultur.

 
07.07.2011 kl. 22:10

Det här är en blogg som egentligen inte längre lever , bara ibland. Det var en blogg om mitt utbytesår. Ibland tar det för sjukt att se på den för att kunna upprätthålla den. Jag saknar Frankrike, vännerna och kulturen på kontinenten. Nu ska jag tammetusan lära mig franska har nu bytts ut till att nu ska jag tammetusan bli klar med studierna. Politcies magister, j'arrive! (J'espere!)

Senaste kommentarer

17.04, 18:31Det var bättre förr av Lina
07.04, 22:29Att förbereda sig. av Sara
07.04, 22:24Att förbereda sig. av Sara
22.03, 23:49Dar es-Salaam av Sara
10.03, 14:12Boven av Lina